Jag har alltid förknippat söndagar med sol. Är det bara jag eller tycker ni också oftast att det är fint väder då?
Jag bestämde mig för att ta en kort promenad till tebutiken, Kränku, här i Visby för att inhandla te som killen jag träffar ska få på onsdag. Har blivit någon favorit hos honom sedan han var här i förra helgen.
Men promenaden blev inte så fantastisk som jag hade hoppats på..
Trodde jag skulle kollapsa av andnöd och hosta, att jag aldrig skulle orka ta mig hem. Men med lite vilja så gick det, dock kom febern tillbaka när jag kom innanför dörren.
Fan, jag som ändå vill se lite sexig och kaxig ut när man går utanför dörren.
Har ni någon gång känt en form av panikångest som smyger sig fram i kroppen? En kvävande känsla som bara dyker upp?
Jag gjorde det nu i eftermiddag. En hemsk känsla och man vet inte hur man ska kontrollera den, en overklighetskänsla som man inte kan ta på.
Jag tror att jag fick den för att jag just nu sitter i en pressad situation och att jag inte vet hur mitt liv kommer att se ut framöver.
Tror ni på ödet?
Det gör jag och ens öde har med sina val i livet att göra. Man har alltid två val eller "två vägar".
Jag vet att många av er tänker tankarna: "vad hade hänt om jag inte hade gått dit just då?" eller "tänk om jag hade kommit 1 minut tidigare eller senare?".
Det är ödet men samtidigt gjorde du också ett val; du var där just då.
Jag måste börja tänka över min val jag gör idag och hur de kommer att ta mig vidare, men det får mig också att börja tänka över om jag verkligen gör rätt..
Det grundar sig till min panikångest.
Men jag har lärt mig många knep som gör att jag kan komma över panikångesten relativt snabbt:
- att inte lägga på skrämmande tankar
- att tillåta att man känner som man gör just nu
- att vänta - det går över
- att det är ett tillfälle att göra framsteg
- tänka på de framsteg man har gjort
- planera vad du skall göra härnäst
Varför skriver jag det här?
För att jag vet att många är där just nu och många har varit där, men man pratar inte om det.
Man tror att det är fel på en själv.
Men det är inget fel på dig. Du är fullkomligt normal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar